Har varit hos jossan i två dagar. Då släpper min oro och jag kan börja le igen. Det är konstigt att man kan tänka på en person 24 timmar om dagen,7 dagar i veckan.Det är konstigt hur mycket man kan gråta. Det är konstigt att jag inte längre kan ringa dej när jag är ledsen som jag alltid gjorde förut. Det är konstigt att det är så här. Det känns inte ens verkligt. Jag är inte rädd för ensamheten,jag är inte rädd för att vara själv. Jag är rädd för att vara utan dej.

Jag skrev att det inte skulle hända oss,så fel man kan ha ibland. vissa fel större än andra.

Imorgon ska jag på bio med Julia,jossan och madde. Först ska vi äta ute. Det blir bra hoppas jag.


Den vackraste stunden i livet var den när du kom.
Den jävligaste stunden i livet var den när du gick.
Det gör ont!!